Planen var att jag 09.00 skulle möta Fredrik och Niklas på stationen för att äta en dyr frukost innan dem skulle lämna Oslo och Norge för denhär gången. Min otroligt irriterande väckarklocka han inte ge sig ifrån några ljud förrän söta Ruth från jobbet ringde och frågade om jag ville jobba. Något som jag borde nämna är att någongång mellan lördag och söndag försvann min röst, spårlöst borta. Och alla vet att när man svarar i telefonen utan att man riktigt vaknat än är rösten ganska  svåridentifierad. Så med min icke-existerande röst försöker jag svara och efter ett tag lyckas jag göra mig förstådd.
Så det var bara att klättra ner för loftet, sätta på kaffet, in på badet, ut från badet, ta kaffet och knalla iväg till mina äldre älskade vänner.
Frukosten med mina yngre älskade vänner var alltså nu inget alternativ längre, men snabb som jag är hann jag göra klart mitt jobb innan lunchen så att jag hann med en avvinkning.
När jag sedan kommer hem är jag pigg som en som är väldigt pigg och när jag är det så ligger jag steget före i mina egna tankar. Jag passar då på att göra allt praktiskt och mindre kul som behövs göras i hemmet. Städa mitt eget rum, städa toaletten, städa resten av lägenheten, tvätta, städa på altanen (där jag bland alla tomma ölflaskor hittade tillräckligt många fulla ölflaskor för att ge någon en perfekt fylla.) När allt detta var klart går jag tillbaka och avslutar på jobbet (jag har fortfarande en mycket försämrad röst, vilket är ett stort handikap när du ska försöka föra en konversation med en 90 åring.)
och sedan direkt in till låssmeden för att hämta min nyckel. Jag gör inte saker snabbt, men jag gör det bra!
På hemvägen tar jag en runda förbi Clas Ohlson och inhandlar lite nödvändiga saker, bla svampdisktrasor, vilket jag letat efter här i Norge i över ett år, vardagslycka!
Nu sitter jag i vår nystädade lägenhet och dricker te, i hopp om att det ska fixa min trasiga hals, och tittar på Family Guy.