Panik Panik! Det ända jag kunde komma fram till då att göra var att cykla hem till mina kära vänner, och grannar, Felicia och Ola, och sedan ta det från där. Väl hemma hos dem (tur för mig att dem var hemma) får jag en kopp tröstande kaffe, och den jag såklart ringer först, som alla ringer först, är pappa, han har svar på alla mina frågor. Efter det, och efter att jag hämtat andan lite, cyklar jag till min lägenhet och letar rätt på numret till vaktmästaren. Såklart svarar inte han och jag prövar en annan dude, och på tredje försöket och tredje personen får jag äntligen lite hjälp. Nej, klart, eftersom det är bostadsrätt har inte dem några nycklar, får nummer till en låssmed. En timme senare kommer denna trevliga man och öppnar min dörr på 30 sekunder. Härligt! Jag börjar så smått ta av mig ytterkläder och skor när han säger: "Du fick information om betalningen va?" "Öhm..nej, men jag antar att jag får en räkning hem" säger jag. Icke da! "Nej, du betalar i kontanter på plats, 700 kr" Jag försökte på bästa sätt att inte visa att jag var en luspank student som inte än fått sina två senate CSN-utbetalningar. Självklart hade jag inga kontanter på mig, så denna trevliga mannen som rånade mig på mina matpengar får köra mig till närmsta automat. (Jag behövde i alla fall inte betala för bensinen). Väl hemma igen ringer jag pappa, smått gråtfärdig och berättar om rånet jag precis blivit utsatt för, och till svar får jag: "Vet du om att du kunde köpt TVÅ skrivare för det priset, och nu kan du köpa ingen." (Fick senare ringa mamma för att få en liten klapp på axeln och tröstande ord).

En tillhörande, lite smått ironisk sak, var att så sent som i söndags tänkte jag att jag skulle ge Felicia och Ola min extra nyckel ifall jag någon gång skulle låsa mig själv ute.

Vi hörs!